Williams blogg

I lördags hade montaldofamiljen besök av två vänner till familjen och vi satt ute i trädgården och åt rester från gårdagens barbeque. Jag sitter och pratar med Mora, en kvinna som kanske är i 40-årsåldern.

- I've almost been to Sweden. säger hon stolt.

- Oh really?

- Yes. I went to Germany, and I could actually see across the borders to Sweden.

- Cool. svarar jag, och småler lite samtidigt som jag nickar uppmuntrande mot henne som om jag förstått vad hon över huvud taget menade.

Det här med leendet och nickandet är min metod att bemöta påståenden i situationer där jag inte vill verka oartig, eller helt enkelt dum, för att jag inte förstår. Antingen har hon väldigt bra syn, eller så är mina geografiska kunskaper ännu värre än jag fruktat tänker jag. Men jag säger ingenting, eftersom jag inte vill verka oartig, eller helt enkelt dum.

Min uppmuntrande nick som ger illusionen av att allt är frid och fröjd så att konversationen kan fortsätta, ger som vanligt resultat.

- Yeah. But I didn't actually go into Switzerland, I just saw it. utvecklar hon, och pusselbitarna faller på plats.

Hon har gjort det klassiska misstaget att blanda ihop Schweiz och Sverige. Det är inte första gången jag varit med om det.

- Ohhh, säger jag och förstår äntligen. Sen nickar jag och ler, för att inte verka oartig.

Fredagen den 4e Juli

Då var det dags igen. Det var fjärde juli, USAs nationaldag. Nationaldagen i USA är, jämfört med Sveriges, en väldigt stor grej. Fjärde juli är ett av många datum här i USA som faller under kategorin "alldeles utmärkta dagar att frossa lite extra". Här äts grillkorv, kött, kyckling, hamburgare, eller i stort sett allt som går att sätta tänderna i. Det är med andra ord god tid att dra fram grillen och ha ett saftigt barbeque. Eller, som jag fick erfara, TVÅ saftiga barbeques.

Det började med ett hos familjen Montaldo. Henry och Rose, Montaldo-föräldrarna, hade lagat till en riktig festmåltid. Vi dukade upp bordet ute i trädgården och försökte sätta oss till ro. Ett av problemen när man ska sätta sig till ro kan kanske, eller kanske inte vara, att bordet lutar. Förresten ska vi nog vara rätt klara på den punkten. Bordet lutade, och det var definitivt ett problem.

Bordet är ett parkbord. Det består alltså av två bänkar som sitter ihop med bordsdelen och bänkarna saknar ryggstöd. Sen så sluttar hela trädgården, och jag satt självklart med ryggen mot sluttningens riktning.

Lägger man ihop de föregående påståendena så är det inte svårt att föreställa sig resultatet. Tänk er en tvål på taket av en fortkörande bil. Inte helt olikt hur jag föreställer mig att tvålen skulle känna, kände jag mig där jag desperat klamrade mig fast vid bordet för att inte trilla av.

Maten var hur som helst jättegod, även om också den bitvis kände sig som en stackars värnlös tvål. Jag var den som fick hindra maten från att hoppa ner i mitt knä när den började glida.

På kvällen så var vi på besök hos Kate, Olles flickvän. Då blev det mycket riktigt grillat en gång till. Gissa om jag var rätt mätt den kvällen. Alldeles för mätt för att inte bli totalt förnedrad av Kates lillasyster, Leah, på mario kart till wii i alla fall. Hon var verkligen galet duktig. Pinsamt, pinsamt.

Som avslut på kvällen så klättrade allihopa upp på taket och tittade på fyrverkerier, vissa mer motvilligt än andra.

 Lägg speciellt märke till hur Anita klamrar sig fast vid Alex. Hon var den som var mest skeptisk till klättrandet.

Torsdag den 3e Juli

Till både min och Montaldo-familjens förvåning så vaknade jag redan halv åtta på morgonen, pigg och kry, jetlag till trots.

Dagen skulle förflyta rätt lugnt. Jag, Anita och Mary besökte bland annat ett köpcentrum. Mary sa att hon ville ha hjälp med att köpa en födelsedagspresent åt sin killkompis som råkade vara i min ålder. Men sen så ignorerade hon totalt mina tips ändå. Tjejer...

På kvällen besökte vi Cold Stone som är världens i särklass glassigaste glassbar. Jag beställde en "Founder's favorite" i storlek small. I USA så är dock en glass av storleken small inte nödvändigtvis så liten. Faktum är att den var så stor att jag inte orkade hela. Jag kan bitvis tycka att det här är ett rätt genomgående fenomen i staternas matkultur.

Sedan så visade Anita mig en hel bunt foton från förra året. Några var från en rätt rolig hattbutik i San Fransisco. Här har ni ett par godbitar!

När jag just hade plockat upp mitt bagage på flygplatsen och stod och väntade på att min bror och hans flickvän, Anita, skulle hitta mig så kom det fram en medelålders kvinna. Hon tittade frågande på mig.

- Are you by any chance Emanuel? frågade hon och log lite.

- What?

- You aren't Emanuel by any chance? upprepade hon.

- Uhm, sa jag och tänkte efter lite, no.

- Okay. I was looking for my nephew, sa hon lite besviket och vände sig om för att gå.

- Too bad, tillade hon lite tyst.

Sedan så gick hon sin väg.

"Too bad?" funderade jag. Ja, det var ju synd. Förstår att hon ville ha en så förtjusande brorson som jag. ;)

Onsdagen den 2a Juli

Nu bar det iväg. Klockan två på natten rullade tåget sakta ut från stationen i Gävle. Första steget mot USA var en tågresa till uppsala och sedan en bussfärd vidare till Arlanda.

Efter det lilla missödet jag hade på min senaste tågresa, då jag råkade byta tåg till samma tåg som jag bytte ifrån, var jag rätt så orolig när konduktören kollade min biljett. Då hade konduktören tittat på min biljett skeptiskt och sagt "Du vet att det här är tåget till Stockholm va?", uppföljt av "Det här är inte ens rätt tågbolag."

Nu så kände jag igen den skeptiska blicken direkt. Han tittade på mig och sa nästan precis det som jag inte över huvud taget förväntade mig att han skulle säga;

- "Varför ska du byta till buss i Uppsala när tåget går hela vägen till Arlanda?"

Ja, det var ju en väldigt bra fråga. Det undrade två medresenärer med, som tydligen också skulle ta bussen från Uppsala. Jag ryckte på axlarna, bestämde mig för att det nog vore lättare att inte byta, och satt helt enkelt kvar.

Det här ledde till lite extra tid på Arlanda. Tid som man vanligtvis spenderar med att läsa på biljetten och att titta på skärmar. Sedan tittar man på biljetten igen, för att försäkra sig om att det stod vad man läste att det stod. Och sedan på skärmen igen, för att kontrollera att det fortfarande står likadant som för fem sekunder sen. 

Samtidigt så oroar man sig för att man har tappat bort passet, mobilen, kontokorten, eller allt annat som inte sitter fast vid ens kropp. När man har kontrollerat att allting inte mystiskt har smitit iväg sen sist man kände efter så är det dags att kolla så att det verkligen, verkligen står vad man tror att det stod på biljetten. Och att man absoult inte heller har kollat fel på skärmen. För det vore ju dumt. Upprepar man därefter steg ett, två och tre tills tiden blir knapp så att man istället måste stressa till flyget så kan man vara säker på att man tillhör den mänskliga delen av apsläktet.

För att göra en 30 timmar lång historia kort så hittade jag fram till San Fransisco efter byte i både Frankfurt och Charlotte. Eftersom San Fransisco ligger 8 timmar efter Sverige så var det fortfarande onsdag. Min onsdag var alltså 32 timmar lång, vilket möjligtvis kan ursäkta längden av det här inlägget.

Hur som helst - Hej till Sverige från andra sidan!

Tisdag den 1:a Juli 2008

Den här tisdagen började som alla resdagar. Man vaknar alldeles på tok för tidigt och misslyckas sen totalt med att somna om. Sedan fortsatte dagen också som alla, eller åtminstone mina resdagar, med stressat sistaminuten-städande, packande och allmänt fixande.

De sista timmarna i Gävle spenderades på högskolan i Gävle där jag hade en rätt så ohjärtlig dispyt med en kycklingsallad. Jag hade köpt den på en mack tidigare under kvällen och nu var det alltså dags för salladen att göra det sallader är bäst på; att ätas. Nåja, alla sallader utom just den här salladen. Till min besvikelse så upptäckte jag att någon hade glömt att inkludera en väsentlig detalj med salladen som man brukar kalla för gaffel. Den här kycklingsalladen var tydligen mest menad som prydnad.

Händig som jag inte är försökte jag tillverka en gaffel av salladslocket. Men lock är helt enkelt inte optimala som gafflar, precis på samma sätt som inte gafflar gör sig som lock. I slutändan så tog jag två tuggor och slängde resten. 20 kronor per tugga alltså. Tur att maten är billigare i USA.