Williams blogg

Jag var i Danmark i helgen med två kompisar för att spela lite kortspel. Det var jag, Adam och Jocke. Vi försökte vinna en resa till Japan, och det gick inte så bra. Men jag tänkte i vilket fall skriva om en liten rolig kulturkrock som vi fick erfara.

I väntsalen på Roskildes tågstation så blir Jocke och jag sugna på att köpa något. Vi går in på Danmarks motsvarighet till pressbyrån, "Kort och godt". Jag köper en cocio chokladdryck, och har en kort diskussion med jocke om huruvida den kommer smaka som en pucko eller inte. Han vill ha en korv med bröd, så han ber expediten om en sådan.

- "Vill du ha korven i eller bredvid?" frågar hon.

Jocke tittar på henne som om han inte förstått ett ord av vad hon sagt(vilket förvisso inte vore helt ovanligt i Danmark, men den här gången var det faktiskt inte språkets fel).

- "Vill du ha korven i... eller bredvid?" upprepar hon och pekar på en bild. Bilden föreställer en french hot dog och en korv med brödet bredvid.

Jocke är tyst någon sekund.

- "Har ni inte delade korvbröd?" undrar han och tecknar med händerna att han öppnar ett korvbröd.

- "Nej... det här är ingen korvkiosk!" utbrister hon med skratt i rösten, som om han bett om en flaska rödvin på mc donalds.

- "Jaha... bredvid då."

Sedan funkar inte hans kort, och jag får betala medan en kö bildas. Komplicerade grejor det här med att köpa en korv. Under hela resan skämtade vi sedan om att någonting så exklusivt som ett skuret korvbröd går självklart bara att få i rikets ädlaste korvkiosker. Det krävs givetvis en utbildad brödskärare med licens.

Tänk er den stolta herren bakom disken. När du beställer ett delat korvbröd så lyser hans ögon upp. Han slänger på sig sin långa, vita rock och utropar upphetsat: "Gi' maj skalpelen, umiddelbart! Jeg skal splitte et brød i to!!"


Tillstånd krävs!

Igår så vaknade jag av en duns från mitt fönster. Det visade sig var en liten tankspridd fågel som flugit rakt in i det. Detta trots att jag har en mörkblå rullgardin för fönstret när jag sover. Lärdom? Don't drink and drive, people!

Hur som helst så gick jag ut för att kolla om den hade skadat sig. Där låg den i snön, halvt orörlig, och andades tungt. Jag tog in honom för att han inte skulle frysa ihjäl. När jag la fågeln i en glasslåda fylld med lite papper så upptäckte jag att han blödde ur näbben. Inget gott tecken, tänkte jag. Men han fick vila i en fågelbur som vi täckte med en filt över natten. (I största hemlighet. Vår katt Otto anade ingenting!)

Imorse verkade fågeln mycket piggare, så jag släppte ut honom igen. Han halvt flög och halvt skuttade iväg. Det såg inte riktigt ut som om han försökte flyga. Men när jag tittade åt hans håll igen efter att ha slängt in filten så var han borta. Jag hoppas att han flög iväg, men jag vet inte.

En timme efter att jag släppt ut honom så händer något udda. Plötsligt knackar det på rutan till mitt rum. Jag vevar upp rullgardinen och ser att där sitter en liten fågel på fönsterblecket. Den tittar nyfiket på mig ett par sekunder. Sen flyger den iväg. Jag kanske inbillar mig, men jag tyckte att den var ganska lik den fågeln som jag tog hand om. Är det ett skumt sammanträffande eller har jag hamnat mitt i en disneyfilm? Det har aldrig varit några fåglar på mitt fönsterbleck förut. Väldigt mysko!


Såhär såg fågeln inte alls ut. Men jag måste ju ha en bild, och den här var söt.

Jag är världens klumpigaste person. Härom veckan extrajobbade jag på Vasa Gaming, en nyöppnad spelbutik i centrala Göteborg. Det är som ett internetcafé fast med lite mindre café och lite mera internet. Man kan hyra en dator om man vill spela spel, och så finns det lite godis och mackor att köpa. De säljer även magickort och arrangerar turneringar varje vecka.

Min första dag var lite småstressigt till en början, med ett par missöden. Först krånglade datorerna. Internet ville inte starta ordentligt. Som tur var så fanns Dennis, en av delägarna, på plats för att rädda dagen. Så paniken infann sig inte riktigt ännu. Men strax efter att han försvunnit så upptäckte jag att kassan inte funkade som den skulle. Paniiiiiik.

Vad jag än försökte mata in så fick jag ett argt "Biiiiiiiiiiiiiiiip!" och ett felmeddelande som löd "ECO 1". Tydligen så pratade kassa-apparaten ett helt eget språk som ingen människa förstod. Jag testade allting från att starta om kassan till att logga ut säljare. Trots mina tappra försök att kommunicera med den och agera diplomat så vägrade kassan blint att lugna ner sig. Den hävdade bestämt att "Biiiiip! ECO 1". Om kassa-apparater har en personlighet så var det här en sån där morgontrött, bitter gamling som gnäller på allting och pladdrar osammanhängande.

Jag ringde till Martin, delägaren som kan kassan bäst. Inget svar, hepp.

Istället fick jag i min strävan att tolka denna mekaniska gnällspik söka mitt svar på internet. Efter att ha googlat modellnumret av kassan så hittar jag en manual. I manualen så hittar jag en tabell på felmeddelanden och vad de betyder. Superhändigt! Men ingenstans på den här listan finns "ECO 1". Great! En kassa som hittar på alldeles egna små problem.

Jag ringer Martin igen. Den här gången svarar han och säger att han inte har den blekaste, men att det finns en manual i en av lådorna under kassan. Jag kikar i den och där finns minsann "ECO 1" med i tabellen. Det betydde tydligen att den lilla svarta lådan bakom kassan som registrerade allting inte var ikopplad. Det hade jag redan kontrollerat. Men jag kopplade ur den och satte i den igen. Sedan tryckte jag på en knapp, och voilá! Det funkade fortfarande inte.

Då fick Martin en snilleblixt. Jag skulle bryta strömmen till hela kassan. Att starta om kassan hade inte funkat, men jag knäppte på och av strömbrytaren i vilket fall. Sedan tryckte jag på en knapp. "Pling!" tjöt kassan nöjt och smällde ut kassalådan i min mage. Det gjorde inte ont, men det såg nog dumt ut. Tekniken: ett, William: noll.


William och teknik - inte det bästa paret!

Allting flöt på bra resten av dagen. Försäljningen, magicturneringen och datoruthyrningen. Det enda lilla problemet var att jag behövde koka kaffe. Jag hade aldrig rört vid en kaffebryggare tidigare i hela mitt liv.

Men hur svårt kan det vara liksom? Det är ju inte raketforskning.

Jag hade ingen kanna att hämta vatten i, så jag tog kaffekannan och fyllde den med vatten. Jag la i ett filter i kaffebryggaren och hällde på vattnet. Man hade ju föreställt sig att det sedan långsamt skulle rinna igenom filtret och ner i kannan. Men det rann jättefort! Och jag hade inte ens hällt på kaffet än. Fort ställde jag kannan på sin plats igen innan allt för mycket vatten runnit ut på disken.

"Va tusan...? Okej. Det kanske inte är en likadan kaffebryggare som jag sett förut? Det kanske ska rinna igenom sådär fort, men man ska såklart ha i kaffet först! Vad dum jag är." tänkte jag. Sedan la jag kaffe i filtret. Och så hällde jag på vattnet igen. Det rann ut lika fort och ytterligare lite vatten gick till spillo på disken. Den här gången hade vattnet en svag nyans av kaffe. Klar förbättring! Men det såg fortfarande inte alls ut som kaffe. Så medan vattnet fortfarande rann genom filtret så bestämde jag mig i panik att låta vattnet i kannan gå genom filtret en gång till. Ännu mer vatten rann ut medan jag hällde på det milt kaffefärgade vattnet där uppe igen. Fort ställde jag tillbaka kannan. Fortfarande väääldigt genomskinligt.

Just då kommer delägare Dennis in och tittar skeptiskt på vattenkaffet i kannan.

- "Du hällde väl vattnet här?" säger han och visar mig en öppning i kaffebryggaren som jag totalt missat.
- "Jahaaaaaaa!" svarar jag upplyst.

Dennis småler och hjälper mig framställa mina första koppar kaffe. I smyg torkar jag upp allt vatten på disken utan att Dennis ser det, så att jag åtminstone kan rädda det sista unset av min värdighet.

En av magicspelarna som är med i turneringen kommer fram till disken.

- "Det där ser gott ut! Kan man få en kopp kaffe?" frågar han.
- "Jodå, det är bara att ta för sig."

Han häller upp en mugg kaffe.

- "Vad kostar det?"
- "Uhm. Smaka på det först, och om det smakar okej så kan du få betala en femma för det." svarar jag osäkert. "...för jag har aldrig kokat en kopp kaffe tidigare i mitt liv." tillägger jag.

Han tar en slurk av koppen. Det blir tyst en sekund medan han tar in smakerna. En lång sekund.

- "Klart godkänt! Jag tänker ta en kopp till sen."
- "Okej! Då blir det tio kronor. Det är bara att komma och hämta mer när du känner för det." svarar jag nöjt.

Tekniken: ett, William: ett.

Resten av dagen gick nästan helt felfritt, och butiken slog rekord i total dagsförsäljning sen de öppnade (om jag förstod det rätt)! Det var skojigt värre, och jag hoppas på att få mer tid där så småningom.

Jag var nyss nere och handlade på Staffans. Med en pizzakartong i ena handen och en glass i min andra så promenerar jag glatt hemåt i solskenet. Vid korsningen står två asiater och pratar på ett främmande språk, gissningsvis någon form av kinesiska. "Det här är nästan som att vara i Kina" tänker jag. Sedan går de iväg åt olika håll. Allting är frid och fröjd. Men PLÖTSLIGT kommer en mordisk kastvind från ingenstans. Låt oss kalla den för mördartornadon från yttre rymden. Den sliter upp locket till min pizzakartong, och förvandlar det till ett minisegel. Mördartornadon från yttre rymden sliter sedan obarmhärtigt lådan ur mitt grepp med en chockerande styrka. Kartongen flyger iväg, medan pizzan faller platt ner i asfalten. Förstummad står jag där, likt en blivande änka som vid hamnen vinkar av sin älskade sjöman för sista gången, och blickar efter den ivägseglande kartongen. Det hela sker under loppet av någon sekund, och med misstro tittar jag ner på de sorgliga, nedgrusade resterna av min tänkta lunch.

Jag vänder mig mot kinesen och ler ett bittert leende. Överförtjust skrattar han åt hela händelsen.
- Vilken vind! säger han och fortsätter att skratta medan han promenerar vidare.
- Jo... säger jag, skrattar hjälplöst och skakar på huvet.

Jag går och hämtar kartongen innan den blåst bort helt, skopar upp pizzan i den, och går tillbaka till Staffans.

- Hej igen! säger jag generat till de två killarna som jobbar där.
- Hej...
- Jag skulle vilja köpa en ny Kycklingpizza!

Jag räcker fram lådan med gruspizzan.

- Jag tappade den.
- Tappade du den?
- Ja, den blåste ur handen på mig...

De bakar en ny pizza medan jag berättar sagan om pizzan som kom undan. De verkar roade, så jag får den nya pizzan 20 kronor billigare. Tackar!

- Vill du ha påse? frågar han med ett flin.
- Nej, nu håller jag den med två händer. Nu jävlar! säger jag, tar min pizza i ett järngrepp och promenerar med bestämda steg hemåt igen.

En av de första (och enda) sakerna som vi fick lära oss på säljutbildningen på Call-up var att kunden alltid ljuger. Det stöter man på mer eller mindre i alla samtal. Men i onsdags så tror jag att jag stötte på den sämsta ursäkten hittills.

Här kommer helt apropå ingenting en liten hamster som jag ritade. Och ja, den här hamstern är förtjust i ekollon, vad ni än säger!



Felix heter han.

Ny dag, och nya citat från jobbet! Jag pratade med en kvinna, vi kan kalla henne Kerstin, ca 30-40 år gammal, och jag hade just förklarat för henne om hur försäkringen såg ut. Så kom jag till biten där jag skulle berätta om hur själva tecknandet av försäkringen går till.

"Så när vi nu tecknar den här försäkringen så kommer vi tillsammans göra ett muntligt kontrakt..."
"Muntlig kontakt!?"
"Haha, nej. Ett muntligt KONTRAKT. Några såna tjänster kan jag faktiskt inte erbjuda dig, Kerstin!"
"Jag tänkte väl!"
"Ja, det där var mycket opassande! Haha."
. . .

Nej, muntlig kontakt med kunder är inte någonting som vi säljer på Call-up. Tyvärr, tjejer! ;D

Nu har jag varit i stan och på min fjärde halvdag på Call-up i Gävle. Som telefonförsäljare så kan jag bara konstatera att man får en hel del roliga samtal under sin arbetsdag. Nu när jag har börjat slappna av och blivit varm i kläderna så börjar jag uppskatta de roliga samtalen man har.

Dagens roligaste samtal gick ungefär såhär:

"Hej, jag heter William och jag ringer ifrån Call-up på uppdrag av försäkringsbolaget ACE. Jag söker Thomas."
"Hej du. Nej han är inte hemma. Han är ute och reser."
"Okej. Är det hans maka eller sambo jag pratar med, kanske?"
"Ja, hans fru."
"Men då kan jag prata med dig istället! Jag tänkte prata med dig om något så enkelt som en komplettering som förbättrar och förstärker det skydd du har idag vid olycksfall."
"Du, jag har inte tid just nu. Jag är upptagen."
"Men det här tar inte lång tid."
"Näe, men jag har syjunta, och mina vänner är här nu. Vi passar på när männen är borta."
"Haha, det låter jättetrevligt! Är det lugnt om jag kommer förbi?"
"Javisst! Du och sju fruntimmer. Det låter väl bra?"
"Haha. Jo, det låter jättebra."
"Vi har godis också."
"GODIS? Det låter hur bra som helst ju!"
"Jaaa... och lax har vi."
"Näääe? Lax som är min favoritfisk!"
. . .

Sen minns jag inte mycket mer, men vi avslutade samtalet kort efter det. En stund senare satt vår säljcoach och asgarvade åt ett samtal som han lyssnade på på sin dator. Jag skulle verkligen inte bli förvånad om det var mitt samtal han lyssnade på.

Ett annat samtal gick nånting i stil med:

"Hej jag heter William och jag ringer ifrån call-up..."
"Näe, jag är inte intresserad."
"Men du vet inte vad jag har att erbjuda om jag inte ens sagt vad jag ska säga? Låt mig berätta lite."
"Nej, GJÖRNT!"
"Haha, gönt? Vad är det för dialekt?"
"GJÖRNT! Gör inte det. Det är hälsingemål."
"Haha, okej. Jo, det ska jag visst GJÖRN! Jag tänkte prata med dig om...(bla bla)"
. . .

Så jag kom in i ett samtal med henne. Det blev väldigt långt. Men efter många nej, nja och kansken så blev jag väldigt bestämd med henne och utbröt plötsligt:

"Näe, Susanne, nu tar jag det här beslutet åt dig! Du ska teckna den här försäkringen, och för att göra det så behöver jag ditt personnummer! Så ge mig ditt personnummer!"

...och det funkade! Roligt när det är roligt och går bra. Hon köpte försäkringen, trots allt!

Ledsen, Christin, men jag var bara tvungen. ;)

Idag, mindre än en vecka innan julafton, så handlade jag mina första julklappar. Ute i god tid som alltid alltså. När vi sitter i bilen på väg till femman, jag, min bror och mamma, så har jag och Alex en diskussion som är väldigt typisk för oss.

- Vad ska vi köpa åt pappa då? frågar han.
- En elektrisk tandborste, svarar jag. En sån där grym för tvåtusen spänn.
- Det gör ni INTE, säger mamma bestämt.
- Men den måste ha inbyggd kamera. argumenterar jag.
- Som tar kort på tänderna och visar utvecklingen av plack. fortsätter Alex.
- Och vad man kommer att äta dagen därpå. kontrar jag.
- Och laddar upp det på facebook! avslutar Alex okontringsbart.

Tusan också, han fick sista ordet.

Jag kom att tänka på en rolig konversation jag hade med min far i somras. Han har börjat höra lite dåligt, och detta kan yttra sig på rätt så roliga sätt i en diskussion. Den här gången var verkligen inget undantag.

Jag och pappa sitter ute i trädgården och äter glass från ben & jerrys. Vaniljglass med kakdeg i. Ganska speciellt, men jättegott faktiskt. Väldigt amerikanskt.

- Vet du vad det här är? frågar jag och pekar med skeden på en bit kakdeg.
- Nej... är det sånt som finns i daim?
- Näe, det är kakdeg!
- GATSTEN!? utbrister pappa  klentroget och tittar på mig med stora ögon.

Haha. Man ska vara ganska hård för att äta gatsten i sin glass. Typiskt pappa.

Imorse så roade jag mig nåt skrämmande mycket med att väcka stackars Gusten klockan 7 på morgonen. När man själv inte har sovit på hela natten så blir man lite extra ond.

*DRI-DRING!* plingar dörrklockan fruktansvärt glatt. Efter några sekunders tystnad så öppnas dörren av en yrvaken Gusten som ser på mig med en död blick.

- Va, SOV DU? frågar jag med uppenbart spelad förvåning.

Jag var tvungen att hämta min ryggsäck som har en tendens att mer ofta än sällan ligga hos någon annan än hos just mig, och om man ändå ska väcka någon så kan man lika gärna göra det bästa av situationen och ta vara på skadeglädjen.

Sagt och gjort. Med en gigantisk resväska på hundratjugo kilo i handen och ryggsäcken i högsta hugg så väntar jag på hissen. När den kommer upp så märker jag att en söt blondin, cirka 18 år gammal, redan ockuperat hissen. Hon står och beundrar sin spegelbild utan att lägga märke till mig. När hon öppnar dörren för att kliva ur så ser hon mig och rycker till av förvåning.

Hon tittar sig omkring frågande och går in i hissen igen. Jag kliver in efter henne.

- Ja, nu får du åka upp med mig en våning! säger hon.
- Jaha, okej. säger jag rätt så tafatt, och ler lite. (borde jobba på min vokabulär ibland)

Hon stirrar på knapparna till hissen lite fundersamt. Ingen knapp lyser. Sedan öppnar hon hissdörren och tittar ut igen.

- Eller... var bor jag? frågar hon förvirrat.
- Du, det har jag faktiskt INGEN aning om. svarar jag enkelt.

Hon verkar komma på att hon trots allt är på rätt våning och hon kliver ur hissen. Men innan hon stänger dörren så vänder hon sig om mot mig.

- Vi har bytt krans. förklarar hon generat.
- Jaha, okej. säger jag sympatiskt och nickar förstående.

Sen stänger hon dörren. Gullig tjej.

Igår så var jag, Gusten, Thomas, William, Kim och Tim på Old Saints i Gävle. Gusten och company satte sig genast vid ett bord och påbörjade tömningen av två kannor med öl som var tillräckligt djupa för att en liten man skulle ha haft svårigheter med att bottna i dem om han väl bestämt sig för att ta ett dopp. Nåja, en otroligt liten man i såna fall, men kannorna var iaf väldigt stora.

Hur som helst så bestämde sig jag och William, 'team William' alltså, för att gå och spela lite blackjack. Vi gillar ju inte ens öl.

Vid blackjackbordet sitter en ung, kvinnlig dealer. Jag försöker avgöra om jag har sett henne förr, men jag är osäker. När vi går fram och just ska sätta oss så utbrister dealern plötsligt "Åh nej, inte du igen!". Jag tittar upp på henne för att se vem det är hon menar, och det är mig hon tittar på. Jag gör mitt bästa för att förstå nånting, men mitt ansikte döljer tydligen inte att jag är totalt förvirrad, så därför förklarar hon sig snabbt. "Ja, det var ju du som vann så mycket av mig förra veckan."

Då känner jag igen henne. Javisst, det stämde ju. Förra veckan så hade jag och Johan varit där och vunnit över nån stackars tös samtidigt som jag gav henne pikar som "där snodde jag din provision!". Det var tydligen samma dealer den här kvällen. Jag log lite mot henne och köpte in mig. Efter att ha spelat någon halvtimme och tjänat 200 kronor så tog jag ut mina pengar.

"Tack så mycket, det är alltid ett nöje!" sa jag, och flinade åt dealern. Hon log tillbaka, ett bittert, lite motvilligt leende. Och med det så gick jag nöjt därifrån.

Hejsan, alla som fortfarande kollar in här ibland! Jag tänkte börja med en liten rolig grej på bloggen då jag skriver roliga dialoger med folk runtomkring. Folk säger ofta rätt så tokiga saker, så man kan ju alltid dela med sig lite. Jag orkar inte skriva vanliga inlägg längre, som ni säkert har märkt. Men det kommer ändå att uppdateras här nån gång i veckan från och med nu.

Tack för att ni läser!

Tredje dagen på resan så begav vi oss till Hollywood för att besöka Universal Studios.

Universal studios är, som många kanske vet, ett stort amerikanskt filmbolag. De råkar också ha ett nöjesfält. Här kan man bland annat åka de två coolaste åkattraktionerna som jag någonsin har åkt, nämligen Jurassic park och Mumien. Jag tänker bara berätta om den ena. Nämligen Jurassic park.

Jurassic park är en vattenåktur genom förhistorien. Under hela resan byggs en mörk stämning upp. Det första man stöter på under båtturen är växtätande dinousarier, kanske tio meter höga, som vrider och vänder på sig när man åker förbi. Inte så farligt. Men en liten stund senare åker man förbi en trasig velociraptorinhängnad. Detta är den första varningen man får. De söndriga elstängslen som sprakar och slänger ifrån sig gnistor tyder på att de har brutit sig ut. Ni som sett filmerna kanske minns hur stor roll dessa tvåbenta köttätare spelar.

Andra varningen man stöter på är en stor, gul båt av samma typ som den man sitter i. Den ligger övergiven och söndersliten vid kanten. Nu börjar mystiken tätna. Och visst, där i båten står en velicoraptor och fräser ilsket åt oss när vi passerar.

Runt nästa sväng så hänger det en jeep, kanske tio meter upp i luften. Den svajar ostadig och väger över kanten sådär dramatiskt som de alltid gör på film. Plötsligt så tippar den över kanten och faller rakt ner i vattnet med ett stort plask, rakt bredvid båten man sitter i. Coolt.

Båten åker in i vad som tycks vara ett övergivet forskningscenter. Det mesta verkar ur funktion och trasigt. Vid kanten av båten står ännu en velicoraptor som verkar rätt ilsken över att den inte kommer åt oss. Men snart dras uppmärksamheten någon annanstans, för plötsligt faller en stor del av taket ner och ur luckan som öppnats stirrar den största besten av dem alla ut. Tyrannosaurus rex. Huvudet måste mäta två meter på längden. Den gapar och sliter sig för att sluka alla som sitter i båten. Tänderna svävar olycksbådande ett par decimeter över våra huvuden. Men lyckligtvis lyckas den inte komma loss. Vi lever för att se en annan dag... eller?

Nu närmar sig åkturen sitt crescendo. Båten glider igenom en stor och ödslig lagerlokal. I slutet av rummen ser det ut att öppna upp sig mot utsidan. Vrålet av snabbt forsande vatten stiger ju närmre man närmar sig rummets ände. Samtidigt hörs också en röst i högtalarna börja långsamt räkna ner från tio.

"Ten... nine...eight..." börjar rösten. När vi närmar oss så uppenbarar sig en stor brant framför oss. "seven... six..." Vi glider ödesdigert mot vad som verkar vara ett säkert slut.

"Five... four..."Just när man tror att läget inte kunde förvärras så kommer vår vän Tyrannosaurus rex tillbaka. Han står på en platå rakt ovanför fallet och böjer sig än en gång ner mot båten, och den här gången finns det ingenting som kan stoppa honom.

"Four... three..." Allting tycks gå i slow motion när besten olidligt långsamt, fast ändå beslutsamt närmar sig. "Two... one..." Nu hänger vi precis över fallet. Bara några decimeter ovanför oss så stirrar den gigantiska besten oss i ögonen och tänker just sluka allt levande som kommer i dess väg.

Det hörs inget zero, för ljudet av skrik och forsande vatten tar över medan båten skoningslöst faller över kanten och flyger utför en lång, brant backe. Samtliga på båten kippar efter andan när båten slår igenom en vägg av vatten.

Sedan planar backen ut och de flesta antingen gapskrattar eller jublar av förtjusning. Sådär ska en åktur avslutas! Och jag kan lova att det inte finns många torra fläckar på någon av passagerarna.

---

Nu hade det passat med en bra bild från jurassic, men det har jag inte. Så ni får hålla till godo med en annan bild från Universal studios, från förra året.


Jag och anita blir intervjuade på röda mattan... av pappskyltar?

Anitas bil är ganska liten. Om man skulle påstå att Anita har en bil som är lika liten som en vindruva så skulle man inte bara ljuga, utan man skulle dessutom verka urbota dum. Men den är faktiskt ganska liten jämfört med andra amerikanska bilar. Det fick jag erfara i veckan, under en cirka åtta timmar lång bilresa söderut.

 

Tandborste, kläder, solglasögon, pengar och viktigast av allt; två batteridrivna fläktar med inbyggda vattensprutare. Det är minimumkraven för att åka till Los Angeles, änglarnas stad. När allting var packat och klart gav vi oss ut på äventyr igen. Förutom de sedvanliga resenärerna, d.v.s. jag, Anita och Alex, så fick vi den här gången sällskap av en fransk-kanadensare, Benoit (uttalas benoá), och hans asiatiska flickvän Joy. Resan blev en ständig kamp om vem som skulle åka Shotgun, och vem som fick "åka bitch" som Benoit elegant uttryckte det. Shotgun är för bilresenären vad 'snooze' är för den morgontrötte. Då sitter man i framsätet, med den ljuva strömmen av luft från luftkonditioneringen fläktande i pannan. Om man däremot skulle ha oturen att "bli bitch" så blir man istället ihopklämd mellan två personer i baksätet, med solen gassande i nacken.

 

För att sammanfatta lite så kom jag under resan underfund med följande saker;

 

1. Benoit pratar väldigt mycket

2. Benoit har breda axlar

3. Kakor är gott.

4. En som pratar väldigt mycket är Benoit

5. Joy är en tålmodig tjej

 

Skämt åsido så gillar jag både Benoit och Joy, även om jag inte alltid förstår vad Benoit snackar om. Han har en hjärtlig tendens att prata med tekniska termer om allting. Han är en ingenjör till yrket, vilket kan förklara hans beteende. Han fascineras av det mesta. Speciellt om det rör på sig. Hur som helst så gick bilresan hyfsat smärtfritt.

 

Väl framme i Anaheim så tar vi in på ett hotell. Alex går in till receptionen och vill checka in till vårt rum för fyra personer.

 

"Är ni fyra?" frågar killen i receptionen två gånger och sneglar ut genom fönstret på oss som sitter i bilen. Vi fyra som sitter kvar i bilen gör vårt bästa för att se ut som tre personer. Under tiden svarar Alex modigt ja på frågan båda gångerna, vilket leder till att vi under hela vistelsen smyger in på hotellet i omgångar, och alltid har gardinerna fördragna. Vad gör man inte för att spara pengar?

 

En sak som man kanske vanligtvis inte gör för att spara pengar, men som vi i vilket fall gjorde, är att dela en säng på tre personer. Rummet vi hade bokat var nämligen ett rum för fyra personer. Rummet hade endast två sängar, och vi var som sagt fem personer. Det blev så att jag, brorsan och Anita delade en säng, medan Benoit och Joy hade det lite rymligare i sin. Som tur var så är hotellsängar stora.

 

Efter tio minuters skämtande av Benoit om att vi sov tre i en säng så gav han slutligen upp efter hot om att jag skulle gå och lägga mig hos honom istället. Alarmklockan ställdes förskräckligt nog på 06.40. Med morgondagen så stundade en lång, uttröttande, men väldigt kul vistelse på Disney Land.

Lördag den 5e Juli

 

Samma kväll som Sverige blev förväxlat med Schweiz för den etthundrafemtiotretusen-

trehundrasjuttionionde gången så skulle jag testa på en sport som var helt ny för mig. Tennis.

 

Först behövdes dock ett problem överkommas. I min resväska rådde nämligen en fruktansvärd brist på gympaskor. Vi fick ta en liten extra vända ner till Wallmart, en gigantisk kedja som säljer allt från gräsklippare till pistagenötter, och dessutom galet billigt.

 

Jag testade tre olika par som alla såg mer eller mindre förskräckliga ut. Vissa par såg ut att vara nära besläktade med pjäxor. "It's not the prettiest sight I've seen, but they'll do." fick bli dagens motto. Ska ändå bara ha dem tills jag åker hem om tre veckor. Tio dollar kostade dem hur som helst. Det är ungefär 60 kronor med dagens kurs. Sedan tittade vi även på ett par solglasögon. Vi hittade ett par som faktiskt bara kan beskrivas som halvfula. Men de kostade hela 7 dollar, alltså 40 svenska kronor, eller en och en halv sko räknat i fattigmans-valuta, så det fick gå bra utan solbrillor.

 

På tennisen var det jag, Alex, Anita, Kate, Olle och en random svensk som heter Micke. Kate spelar en hel del tennis, så hon hade händigt nog en hel bunt tennisracketar att låna ut.

 

Tennis verkar vara en rätt kul sport. Speciellt vid de tillfällen där man lyckas träffa bollen. Jag började lite halvtaskigt på den fronten. Sedan så instruerade Kate oss hur man skulle hålla racketet och hur man skulle svinga det. Efter det så gick det ännu sämre. Men när jag väl hade lyckats glömma vad Kate lärt oss och blivit varm i kläderna så började det gå lite bättre, precis lagom till att det blev mörkt.

 

Då blev det filmkväll och även lite mario bros till NES. Men prinsessan envisades med att vara i ett annat slott, så vi lyckades bara rädda en förvuxen svampbäbis.