Run, Forrest, run!
Ibland så tycker jag att människor har en tendens att säga en sak, men att mena någonting helt annat. Ofta på en rätt så undermedveten nivå. I vissa fall kan det vara för att man inte vill såra personen som man pratar med. Men i andra fall behöver det inte egentligen ha med den andra personen att göra alls.
De senaste dagarna har jag varit ute och sprungit lite. Då har man gott om tid att fundera på saker som man annars kanske inte tänker på.
Just den här tanken slog mig på en sån här joggingtur. Jag mötte under den dryga timmen tre andra joggare. Det är inte så konstigt. Men en sak som var gemensamt mellan mig och de andra tre joggarna var att varje gång jag mötte en joggare så hälsade vi på varandra.
Är det för att vara trevlig? Ja, delvis. Men jag tror inte att det är den enda orsaken.
Jag mötte även folk som var ute i andra ärenden, men bland dem så var det inte lika vanligt att de hälsade på mig. En känsla jag fick var att det är troligare att joggare hälsade på mig, än folk som var ute med hunden t.ex.
Så, är joggare trevligare än folk som inte joggar? Nja, tveksamt.
Jag tror att skälet är att vi relaterar till varandra. När vi ser att någon beter sig på samma sätt som oss så antar vi att personen är på ett visst sätt, inte helt olikt oss själva. Just i det här specifika fallet så tror jag att både jag och mina medjoggare kände någon slags bekräftelse av att hälsa på varandra.
- Good morning! säger en medelålders man med en vink.
- Good morning. replikerar jag med en nick.
Men vad vi egentligen säger är någonting helt annat;
- Hej, jag ser att du är ute och springer du med. Fan vad vi är duktiga! säger den medelålders mannen belåtet.
- Tjenare! Ja, visst är vi? svarar jag med en nick.
Det är bekräftelsen vi behöver för att vi är ute och springer häcken av oss. Att säga det rakt ut vore rätt töntigt, och att inte säga nåt alls ger ingen tillfredställelse. Därför föreslår hjärnan omedvetet en kompromiss. Ett "gomorron" är bra. Det är inte så genomskinligt, för man kan ju faktiskt säga det bara för att vara trevlig. Men om man nu skulle läsa mellan raderna på en hälsning så kanske det skulle låta annorlunda. Och visst, vi är ju ganska duktiga. Så varför inte?
You think too much man. Men det ligger iofs något i det du säger, att man hälsar på folk som håller på med samma sak förekommer ju vid många tillfällen!
Njaa... Alltså, det låter väl vettigt det du säger, men det stämmer inte. Hundägare och andra motionärer hälsar, andra inte. Tycker jag. Och så gamla människor förstås.
Jag var faktiskt ute och spran igår, det du! Så idag har jag ont... =P
Linnea:
Hmm... okej. Möjligt. Får fundera lite på varför hundägare hälsar. Varför tror du att det är så då?
Kan det inte vara lite samma grej, att hundägare är ute mer för promenerandets skull, medan "annat folk" är på väg till något speciellt ställe?
Jag har ätit massor av glass idag. Hu. Måste ut och röra på mig. =)
kan det inte vara lite så att hundägare vill dra lite uppmärksamhet till sin hund genom att hälsa då?
Jag tror nog mer på Will isf, att dom inte har någon speciell stans att gå så dom tar det lugnt och gör det mesta utav sin promenad, folk som faktiskt har en destination ser det som sitt mål snarare än att ha en trevlig promenad, no?:)
Fenomenet förekommer i olka sammanhang, en känsla av gemenskap "oss likasinnade" emellan. Folk som kör MC hejjar på varndra, när vi kör till stugan så börjar plötsligt alla hejja när vi kört av stora vägen in på lilla byvägen-fast de inte har en aning om vem som kör den lilla blå. Det är, som i alla sammanhang i tillvaron, en fråga om "vi" och "dom"..
Gusten:
Hehe. Jag vet en som alltid vill dra uppmärksamhet till sina hundar iaf! En viss Mimmi. =P
Dave:
Yay, score i mig. =P
Peggy:
Hej!
"Den lilla blå"... hon har faktiskt ett namn. Gwen! Skärpning. ;)
Men det vet ju inte de som bor i N. Åbyggeby..för dem kan det ju bara vara den lilla blå...
Just nu kör Gwen den vägen varje dag, för jag håller på att måla pojkarnas rum där på eftermiddagarna.
