Los Angeles, del ett - Resan
Anitas bil är ganska liten. Om man skulle påstå att Anita har en bil som är lika liten som en vindruva så skulle man inte bara ljuga, utan man skulle dessutom verka urbota dum. Men den är faktiskt ganska liten jämfört med andra amerikanska bilar. Det fick jag erfara i veckan, under en cirka åtta timmar lång bilresa söderut.
Tandborste, kläder, solglasögon, pengar och viktigast av allt; två batteridrivna fläktar med inbyggda vattensprutare. Det är minimumkraven för att åka till Los Angeles, änglarnas stad. När allting var packat och klart gav vi oss ut på äventyr igen. Förutom de sedvanliga resenärerna, d.v.s. jag, Anita och Alex, så fick vi den här gången sällskap av en fransk-kanadensare, Benoit (uttalas benoá), och hans asiatiska flickvän Joy. Resan blev en ständig kamp om vem som skulle åka Shotgun, och vem som fick "åka bitch" som Benoit elegant uttryckte det. Shotgun är för bilresenären vad 'snooze' är för den morgontrötte. Då sitter man i framsätet, med den ljuva strömmen av luft från luftkonditioneringen fläktande i pannan. Om man däremot skulle ha oturen att "bli bitch" så blir man istället ihopklämd mellan två personer i baksätet, med solen gassande i nacken.
För att sammanfatta lite så kom jag under resan underfund med följande saker;
1. Benoit pratar väldigt mycket
2. Benoit har breda axlar
3. Kakor är gott.
4. En som pratar väldigt mycket är Benoit
5. Joy är en tålmodig tjej
Skämt åsido så gillar jag både Benoit och Joy, även om jag inte alltid förstår vad Benoit snackar om. Han har en hjärtlig tendens att prata med tekniska termer om allting. Han är en ingenjör till yrket, vilket kan förklara hans beteende. Han fascineras av det mesta. Speciellt om det rör på sig. Hur som helst så gick bilresan hyfsat smärtfritt.
Väl framme i Anaheim så tar vi in på ett hotell. Alex går in till receptionen och vill checka in till vårt rum för fyra personer.
"Är ni fyra?" frågar killen i receptionen två gånger och sneglar ut genom fönstret på oss som sitter i bilen. Vi fyra som sitter kvar i bilen gör vårt bästa för att se ut som tre personer. Under tiden svarar Alex modigt ja på frågan båda gångerna, vilket leder till att vi under hela vistelsen smyger in på hotellet i omgångar, och alltid har gardinerna fördragna. Vad gör man inte för att spara pengar?
En sak som man kanske vanligtvis inte gör för att spara pengar, men som vi i vilket fall gjorde, är att dela en säng på tre personer. Rummet vi hade bokat var nämligen ett rum för fyra personer. Rummet hade endast två sängar, och vi var som sagt fem personer. Det blev så att jag, brorsan och Anita delade en säng, medan Benoit och Joy hade det lite rymligare i sin. Som tur var så är hotellsängar stora.
Efter tio minuters skämtande av Benoit om att vi sov tre i en säng så gav han slutligen upp efter hot om att jag skulle gå och lägga mig hos honom istället. Alarmklockan ställdes förskräckligt nog på 06.40. Med morgondagen så stundade en lång, uttröttande, men väldigt kul vistelse på Disney Land.
Run, Forrest, run!
Ibland så tycker jag att människor har en tendens att säga en sak, men att mena någonting helt annat. Ofta på en rätt så undermedveten nivå. I vissa fall kan det vara för att man inte vill såra personen som man pratar med. Men i andra fall behöver det inte egentligen ha med den andra personen att göra alls.
De senaste dagarna har jag varit ute och sprungit lite. Då har man gott om tid att fundera på saker som man annars kanske inte tänker på.
Just den här tanken slog mig på en sån här joggingtur. Jag mötte under den dryga timmen tre andra joggare. Det är inte så konstigt. Men en sak som var gemensamt mellan mig och de andra tre joggarna var att varje gång jag mötte en joggare så hälsade vi på varandra.
Är det för att vara trevlig? Ja, delvis. Men jag tror inte att det är den enda orsaken.
Jag mötte även folk som var ute i andra ärenden, men bland dem så var det inte lika vanligt att de hälsade på mig. En känsla jag fick var att det är troligare att joggare hälsade på mig, än folk som var ute med hunden t.ex.
Så, är joggare trevligare än folk som inte joggar? Nja, tveksamt.
Jag tror att skälet är att vi relaterar till varandra. När vi ser att någon beter sig på samma sätt som oss så antar vi att personen är på ett visst sätt, inte helt olikt oss själva. Just i det här specifika fallet så tror jag att både jag och mina medjoggare kände någon slags bekräftelse av att hälsa på varandra.
- Good morning! säger en medelålders man med en vink.
- Good morning. replikerar jag med en nick.
Men vad vi egentligen säger är någonting helt annat;
- Hej, jag ser att du är ute och springer du med. Fan vad vi är duktiga! säger den medelålders mannen belåtet.
- Tjenare! Ja, visst är vi? svarar jag med en nick.
Det är bekräftelsen vi behöver för att vi är ute och springer häcken av oss. Att säga det rakt ut vore rätt töntigt, och att inte säga nåt alls ger ingen tillfredställelse. Därför föreslår hjärnan omedvetet en kompromiss. Ett "gomorron" är bra. Det är inte så genomskinligt, för man kan ju faktiskt säga det bara för att vara trevlig. Men om man nu skulle läsa mellan raderna på en hälsning så kanske det skulle låta annorlunda. Och visst, vi är ju ganska duktiga. Så varför inte?
Wall-E
Filmen handlar om en liten nyfiken robot vars uppdrag är att städa hela jorden från mänsklighetens skräp och föroreningar. Men när ett gigantiskt rymdskepp landar på planeten så dras han ut på ett stort äventyr runt galaxen.
Det som gör Wall-E så speciell är att genom hela filmen så uttrycker han mängder av känslor, och han gör det på ett sätt som skulle få Keanu Reeves att krypa ihop i ett hörn och gråta. Dessutom så gör han det nästan helt utan dialog. Han har inte ens ett ansikte, utan är mest av allt en liten låda på larvfötter.
Jag tycker att filmen är den hittills bästa av alla Pixarfilmer. Den har en skön stämning och man kan inte annat än att älska karaktärerna. Sen så skadar det ju inte att 3D:n är ursnygg. Se den!
Förtrollande bolltrollande
Lördag den 5e Juli
Samma kväll som Sverige blev förväxlat med Schweiz för den etthundrafemtiotretusen-
trehundrasjuttionionde gången så skulle jag testa på en sport som var helt ny för mig. Tennis.
Först behövdes dock ett problem överkommas. I min resväska rådde nämligen en fruktansvärd brist på gympaskor. Vi fick ta en liten extra vända ner till Wallmart, en gigantisk kedja som säljer allt från gräsklippare till pistagenötter, och dessutom galet billigt.
Jag testade tre olika par som alla såg mer eller mindre förskräckliga ut. Vissa par såg ut att vara nära besläktade med pjäxor. "It's not the prettiest sight I've seen, but they'll do." fick bli dagens motto. Ska ändå bara ha dem tills jag åker hem om tre veckor. Tio dollar kostade dem hur som helst. Det är ungefär 60 kronor med dagens kurs. Sedan tittade vi även på ett par solglasögon. Vi hittade ett par som faktiskt bara kan beskrivas som halvfula. Men de kostade hela 7 dollar, alltså 40 svenska kronor, eller en och en halv sko räknat i fattigmans-valuta, så det fick gå bra utan solbrillor.
På tennisen var det jag, Alex, Anita, Kate, Olle och en random svensk som heter Micke. Kate spelar en hel del tennis, så hon hade händigt nog en hel bunt tennisracketar att låna ut.
Tennis verkar vara en rätt kul sport. Speciellt vid de tillfällen där man lyckas träffa bollen. Jag började lite halvtaskigt på den fronten. Sedan så instruerade Kate oss hur man skulle hålla racketet och hur man skulle svinga det. Efter det så gick det ännu sämre. Men när jag väl hade lyckats glömma vad Kate lärt oss och blivit varm i kläderna så började det gå lite bättre, precis lagom till att det blev mörkt.
Då blev det filmkväll och även lite mario bros till NES. Men prinsessan envisades med att vara i ett annat slott, så vi lyckades bara rädda en förvuxen svampbäbis.
Sweden - What's that?
I lördags hade montaldofamiljen besök av två vänner till familjen och vi satt ute i trädgården och åt rester från gårdagens barbeque. Jag sitter och pratar med Mora, en kvinna som kanske är i 40-årsåldern.
- I've almost been to Sweden. säger hon stolt.
- Oh really?
- Yes. I went to Germany, and I could actually see across the borders to Sweden.
- Cool. svarar jag, och småler lite samtidigt som jag nickar uppmuntrande mot henne som om jag förstått vad hon över huvud taget menade.
Det här med leendet och nickandet är min metod att bemöta påståenden i situationer där jag inte vill verka oartig, eller helt enkelt dum, för att jag inte förstår. Antingen har hon väldigt bra syn, eller så är mina geografiska kunskaper ännu värre än jag fruktat tänker jag. Men jag säger ingenting, eftersom jag inte vill verka oartig, eller helt enkelt dum.
Min uppmuntrande nick som ger illusionen av att allt är frid och fröjd så att konversationen kan fortsätta, ger som vanligt resultat.
- Yeah. But I didn't actually go into Switzerland, I just saw it. utvecklar hon, och pusselbitarna faller på plats.
Hon har gjort det klassiska misstaget att blanda ihop Schweiz och Sverige. Det är inte första gången jag varit med om det.
- Ohhh, säger jag och förstår äntligen. Sen nickar jag och ler, för att inte verka oartig.
4e Juli, grillat och fyrverkeri
Fredagen den 4e Juli
Då var det dags igen. Det var fjärde juli, USAs nationaldag. Nationaldagen i USA är, jämfört med Sveriges, en väldigt stor grej. Fjärde juli är ett av många datum här i USA som faller under kategorin "alldeles utmärkta dagar att frossa lite extra". Här äts grillkorv, kött, kyckling, hamburgare, eller i stort sett allt som går att sätta tänderna i. Det är med andra ord god tid att dra fram grillen och ha ett saftigt barbeque. Eller, som jag fick erfara, TVÅ saftiga barbeques.
Det började med ett hos familjen Montaldo. Henry och Rose, Montaldo-föräldrarna, hade lagat till en riktig festmåltid. Vi dukade upp bordet ute i trädgården och försökte sätta oss till ro. Ett av problemen när man ska sätta sig till ro kan kanske, eller kanske inte vara, att bordet lutar. Förresten ska vi nog vara rätt klara på den punkten. Bordet lutade, och det var definitivt ett problem.
Bordet är ett parkbord. Det består alltså av två bänkar som sitter ihop med bordsdelen och bänkarna saknar ryggstöd. Sen så sluttar hela trädgården, och jag satt självklart med ryggen mot sluttningens riktning.
Lägger man ihop de föregående påståendena så är det inte svårt att föreställa sig resultatet. Tänk er en tvål på taket av en fortkörande bil. Inte helt olikt hur jag föreställer mig att tvålen skulle känna, kände jag mig där jag desperat klamrade mig fast vid bordet för att inte trilla av.
Maten var hur som helst jättegod, även om också den bitvis kände sig som en stackars värnlös tvål. Jag var den som fick hindra maten från att hoppa ner i mitt knä när den började glida.
På kvällen så var vi på besök hos Kate, Olles flickvän. Då blev det mycket riktigt grillat en gång till. Gissa om jag var rätt mätt den kvällen. Alldeles för mätt för att inte bli totalt förnedrad av Kates lillasyster, Leah, på mario kart till wii i alla fall. Hon var verkligen galet duktig. Pinsamt, pinsamt.
Som avslut på kvällen så klättrade allihopa upp på taket och tittade på fyrverkerier, vissa mer motvilligt än andra.
Lägg speciellt märke till hur Anita klamrar sig fast vid Alex. Hon var den som var mest skeptisk till klättrandet.
Hattbutik!
Torsdag den 3e Juli
Till både min och Montaldo-familjens förvåning så vaknade jag redan halv åtta på morgonen, pigg och kry, jetlag till trots.
Dagen skulle förflyta rätt lugnt. Jag, Anita och Mary besökte bland annat ett köpcentrum. Mary sa att hon ville ha hjälp med att köpa en födelsedagspresent åt sin killkompis som råkade vara i min ålder. Men sen så ignorerade hon totalt mina tips ändå. Tjejer...
På kvällen besökte vi Cold Stone som är världens i särklass glassigaste glassbar. Jag beställde en "Founder's favorite" i storlek small. I USA så är dock en glass av storleken small inte nödvändigtvis så liten. Faktum är att den var så stor att jag inte orkade hela. Jag kan bitvis tycka att det här är ett rätt genomgående fenomen i staternas matkultur.
Sedan så visade Anita mig en hel bunt foton från förra året. Några var från en rätt rolig hattbutik i San Fransisco. Här har ni ett par godbitar!
Adoptivbrorson
När jag just hade plockat upp mitt bagage på flygplatsen och stod och väntade på att min bror och hans flickvän, Anita, skulle hitta mig så kom det fram en medelålders kvinna. Hon tittade frågande på mig.
- Are you by any chance Emanuel? frågade hon och log lite.
- What?
- You aren't Emanuel by any chance? upprepade hon.
- Uhm, sa jag och tänkte efter lite, no.
- Okay. I was looking for my nephew, sa hon lite besviket och vände sig om för att gå.
- Too bad, tillade hon lite tyst.
Sedan så gick hon sin väg.
"Too bad?" funderade jag. Ja, det var ju synd. Förstår att hon ville ha en så förtjusande brorson som jag. ;)
Korsandet av Atlanten
Onsdagen den 2a Juli
Nu bar det iväg. Klockan två på natten rullade tåget sakta ut från stationen i Gävle. Första steget mot USA var en tågresa till uppsala och sedan en bussfärd vidare till Arlanda.
Efter det lilla missödet jag hade på min senaste tågresa, då jag råkade byta tåg till samma tåg som jag bytte ifrån, var jag rätt så orolig när konduktören kollade min biljett. Då hade konduktören tittat på min biljett skeptiskt och sagt "Du vet att det här är tåget till Stockholm va?", uppföljt av "Det här är inte ens rätt tågbolag."
Nu så kände jag igen den skeptiska blicken direkt. Han tittade på mig och sa nästan precis det som jag inte över huvud taget förväntade mig att han skulle säga;
- "Varför ska du byta till buss i Uppsala när tåget går hela vägen till Arlanda?"
Ja, det var ju en väldigt bra fråga. Det undrade två medresenärer med, som tydligen också skulle ta bussen från Uppsala. Jag ryckte på axlarna, bestämde mig för att det nog vore lättare att inte byta, och satt helt enkelt kvar.
Det här ledde till lite extra tid på Arlanda. Tid som man vanligtvis spenderar med att läsa på biljetten och att titta på skärmar. Sedan tittar man på biljetten igen, för att försäkra sig om att det stod vad man läste att det stod. Och sedan på skärmen igen, för att kontrollera att det fortfarande står likadant som för fem sekunder sen.
Samtidigt så oroar man sig för att man har tappat bort passet, mobilen, kontokorten, eller allt annat som inte sitter fast vid ens kropp. När man har kontrollerat att allting inte mystiskt har smitit iväg sen sist man kände efter så är det dags att kolla så att det verkligen, verkligen står vad man tror att det stod på biljetten. Och att man absoult inte heller har kollat fel på skärmen. För det vore ju dumt. Upprepar man därefter steg ett, två och tre tills tiden blir knapp så att man istället måste stressa till flyget så kan man vara säker på att man tillhör den mänskliga delen av apsläktet.
För att göra en 30 timmar lång historia kort så hittade jag fram till San Fransisco efter byte i både Frankfurt och Charlotte. Eftersom San Fransisco ligger 8 timmar efter Sverige så var det fortfarande onsdag. Min onsdag var alltså 32 timmar lång, vilket möjligtvis kan ursäkta längden av det här inlägget.
Hur som helst - Hej till Sverige från andra sidan!
Bortresande, bortresare, bortresast.
Tisdag den 1:a Juli 2008
Den här tisdagen började som alla resdagar. Man vaknar alldeles på tok för tidigt och misslyckas sen totalt med att somna om. Sedan fortsatte dagen också som alla, eller åtminstone mina resdagar, med stressat sistaminuten-städande, packande och allmänt fixande.
De sista timmarna i Gävle spenderades på högskolan i Gävle där jag hade en rätt så ohjärtlig dispyt med en kycklingsallad. Jag hade köpt den på en mack tidigare under kvällen och nu var det alltså dags för salladen att göra det sallader är bäst på; att ätas. Nåja, alla sallader utom just den här salladen. Till min besvikelse så upptäckte jag att någon hade glömt att inkludera en väsentlig detalj med salladen som man brukar kalla för gaffel. Den här kycklingsalladen var tydligen mest menad som prydnad.
Händig som jag inte är försökte jag tillverka en gaffel av salladslocket. Men lock är helt enkelt inte optimala som gafflar, precis på samma sätt som inte gafflar gör sig som lock. I slutändan så tog jag två tuggor och slängde resten. 20 kronor per tugga alltså. Tur att maten är billigare i USA.
